Angel also wears Prada
Jag har mycket goda nyheter. Har äntligen fått en praktikplats:) Är numera anställd som Designer Assistant på Star of India Fashion. YAY!!! Fick numret till en designer via min fashion professor. Blev en snabb intervju i onsdagskväll, sen vart det: can you start tomorrow? Såklart svarade ja! I'm ready to work!
Min första dag fick jag springa och returnera klänningar, arrangerar scarfar i snygga färgkombinationer i företagets showroom (där inköparna väljer plagg som dom vill ha). Företaget som jag jobbar för säljer bland annat till Macys, Urban Outfitters, många olika små boutiques i Manhattan och Catalogs.
Vid sex tiden på kvällen kommer min chef och frågar om jag vill hänga med på en art gallery opening nere i SoHo. Så runt sju sticker vi ner till W Broadway och Prince Street. Gallery ägaren heter Martin Lawrence och konstnären Kostabi. Blev helt och fullständigt totalkär i en av hans målningar. Efter X antal glas vin så står jag plötsligt och analyserar bilden tillsammans med Kostabi med TV-kameran riggad. How the hell did that happen?! Haha, får leta upp vart klippet finns. Jag babblade på bra kommer jag ihåg. Fri booze-effekten.
Min chef introducerade mig till hennes vän, en halvsöt kort asiatisk man. Hans namn var Baby Chic. Han var allmänt cool och hade pejl på allt vad gäller design, art, and fashion. Han kändes som en blandning av Jack från Will&Grace och Anthony i Sex and the City. Det blev mer vin och mer diskussioner. Hade väldigt trevligt.
Vid tio tiden bar det av till en italiensk krog next door. Nu var skaran runt 10 pers. Mojitos och himmelskt god ravioli. Efter ett tag kommer en av killarna från YMCA och sätter sig vid vårt bord. En smärre chock fick jag. Jag menar, var inte det längesen? Ett YMCA spöke om du frågar mig. Fast han hade än star quality. Såna personer som bara har nåt som lyser upp deras ansikte. Born to be famous-genen, definitivt.
Kort och koncist, jag kunde haft en sämre första dag på jobbet!
Min första dag fick jag springa och returnera klänningar, arrangerar scarfar i snygga färgkombinationer i företagets showroom (där inköparna väljer plagg som dom vill ha). Företaget som jag jobbar för säljer bland annat till Macys, Urban Outfitters, många olika små boutiques i Manhattan och Catalogs.
Vid sex tiden på kvällen kommer min chef och frågar om jag vill hänga med på en art gallery opening nere i SoHo. Så runt sju sticker vi ner till W Broadway och Prince Street. Gallery ägaren heter Martin Lawrence och konstnären Kostabi. Blev helt och fullständigt totalkär i en av hans målningar. Efter X antal glas vin så står jag plötsligt och analyserar bilden tillsammans med Kostabi med TV-kameran riggad. How the hell did that happen?! Haha, får leta upp vart klippet finns. Jag babblade på bra kommer jag ihåg. Fri booze-effekten.
Min chef introducerade mig till hennes vän, en halvsöt kort asiatisk man. Hans namn var Baby Chic. Han var allmänt cool och hade pejl på allt vad gäller design, art, and fashion. Han kändes som en blandning av Jack från Will&Grace och Anthony i Sex and the City. Det blev mer vin och mer diskussioner. Hade väldigt trevligt.
Vid tio tiden bar det av till en italiensk krog next door. Nu var skaran runt 10 pers. Mojitos och himmelskt god ravioli. Efter ett tag kommer en av killarna från YMCA och sätter sig vid vårt bord. En smärre chock fick jag. Jag menar, var inte det längesen? Ett YMCA spöke om du frågar mig. Fast han hade än star quality. Såna personer som bara har nåt som lyser upp deras ansikte. Born to be famous-genen, definitivt.
Kort och koncist, jag kunde haft en sämre första dag på jobbet!
en vilsen wall street själ
Lunch tid. Har precis slutat i skolan för dagen. Funderar på om jag ska hem och byta om till kostymen, sticka iväg till Airport Council Opportunity office i Queens. Ett företag jag snackade lite med under Career Fair (se tidigare inlägg). Anywho, en vecka senare ringde de mig och sa att jag var välkommen på drop-in interview under denna vecka, M-To mellan 9.30-15.30. Så jag satte fart hemåt för att byta om och styra kosan mot Queens.
Efter cirkus en timme på t-banan, så börjar en skepsis inom att växa sig stark. Har fortfarande inte kommit fram, and I'm already far away in QNML (Queens No Mans Land). Börjar få tankar som: Ska jag verkligen göra det här?
Hursomhelst, jag går av vid stationen 169 st. Har på mig kostymen, portföljen i högsta hugg, iPoden på..I look hip and corporate. Detta är dock en extrem kontrast till resten av människorna. Jag är ingen rascist eller nåt, men dom enda vita var jag och NYPD.
Letar runt lite. Visar sig att jag har fel adress, men jag hittar till slut fram. Går in på kontoret, presenterar mig och dom hittar mig i databasen. Har kryssat i alla möjliga jobb alternativ, från sekreterare, travel agent, intern på marketing department, etc. Anywho, nu får jag en ny liten ansökningslapp som jag ska fylla i. Där är jobb alternativen färre. Nu finns det endast positioner som: Aircraft cleaner, Ramp Agent, Aircraft Mechanic, etc. Meningen med det här är ju att jag ska hitta en praktikplats relaterad till mina studier (Major: Marketing). Nu har min skepsis grott sig ännu starkare. Får rysningar av tanken att åka ut till flygplatsen varje dag efter skolan för att städa. Kort och koncist, that's not why I came to NY. Har ni någonsin sett ur folk lämnar flygplanet? Peanuts, gum, all möjlig skit everywhere. Hujeda mig.
En kvinna kommer, efter att jag väntat ett tag, fram till mig.
"Are you Gustav?"
"Yes, I am.
"I see that you have missed filling out your social security number?"
"Oh, but I'm not a US citizen, so unfortunately I don't have it"
"What do you mean, don't have it? Or you just don't wanna tell me?
För er som inte vet, så är social secutiy number amerikanska versionen av vårt personnummer. Kvinnan börjar misstänka att jag inte vill berätta för att jag har kriminell bakgrund.
"Well, In Europe it is a little different. Our date of birth number is our social"
"What? Everybody has a social security number!!!"
Diskussionen fortskrider. Därefter förklarar jag att skolan kan fixa ett tillfälligt SSN om jag har ett brev från min employer att dom vill anställa mig. Men att jag nu först och främst söker en obetald praktikplats, bara för att få erfarenhet, och då behövs inget SSN.
Jag blir så trött. Så fort man lämnar Manhattan så är det amerikanska tänket och systemet det enda som existerar. Ingen som helst susning om att andra länder möjligen har annorlunda system.
Efter massa prat, jag är fortfarande vänlig i tonen, jag har inte brusit upp (möjigen inombords) klämmer hon fram att hon inte hanterar praktikplatser utan det gör Ms. Jones och hon har gått för dagen. Detta är orsaken är varför jag hatar drop-in policy, för såna här saker händer. Men hon tycker jag ska komma tbx imorrn, för då är Ms. Jones här.
Well, jag ler och säger Ja (på gurva språk = Hell NO)
Börjar nynna på låten från Bridget Jones Diary: "have you met Ms Jones..lala"
Again, Hell No:)
Jag går raskt tillbaka till t-banan. Can't wait to get back to Manhattan. Väl framme, så ser jag Jamba Juice. Hallelujah!! En fruktsmoothie skulle sitta fint. Kvinnan framför mig är allergisk mot bär och frukter, men prompt ska hon ha en smoothie. Gustav har i detta läge inte ätit sen frukost. Jag kokar av frustration. What the hell gör den där kvinnan här. Plus att hon är höggravid, och har barnvagn. Usch.
Väl hemma i lägenheten, efter en speciell resa, däckar jag i sängen och sover fram till halv sju på kvällen.
Och nu sitter jag här, och funderar på vad jag ska käka till middag och fira att jag inte fick jobbet som flygplansstäderska!
Over and out.
Efter cirkus en timme på t-banan, så börjar en skepsis inom att växa sig stark. Har fortfarande inte kommit fram, and I'm already far away in QNML (Queens No Mans Land). Börjar få tankar som: Ska jag verkligen göra det här?
Hursomhelst, jag går av vid stationen 169 st. Har på mig kostymen, portföljen i högsta hugg, iPoden på..I look hip and corporate. Detta är dock en extrem kontrast till resten av människorna. Jag är ingen rascist eller nåt, men dom enda vita var jag och NYPD.
Letar runt lite. Visar sig att jag har fel adress, men jag hittar till slut fram. Går in på kontoret, presenterar mig och dom hittar mig i databasen. Har kryssat i alla möjliga jobb alternativ, från sekreterare, travel agent, intern på marketing department, etc. Anywho, nu får jag en ny liten ansökningslapp som jag ska fylla i. Där är jobb alternativen färre. Nu finns det endast positioner som: Aircraft cleaner, Ramp Agent, Aircraft Mechanic, etc. Meningen med det här är ju att jag ska hitta en praktikplats relaterad till mina studier (Major: Marketing). Nu har min skepsis grott sig ännu starkare. Får rysningar av tanken att åka ut till flygplatsen varje dag efter skolan för att städa. Kort och koncist, that's not why I came to NY. Har ni någonsin sett ur folk lämnar flygplanet? Peanuts, gum, all möjlig skit everywhere. Hujeda mig.
En kvinna kommer, efter att jag väntat ett tag, fram till mig.
"Are you Gustav?"
"Yes, I am.
"I see that you have missed filling out your social security number?"
"Oh, but I'm not a US citizen, so unfortunately I don't have it"
"What do you mean, don't have it? Or you just don't wanna tell me?
För er som inte vet, så är social secutiy number amerikanska versionen av vårt personnummer. Kvinnan börjar misstänka att jag inte vill berätta för att jag har kriminell bakgrund.
"Well, In Europe it is a little different. Our date of birth number is our social"
"What? Everybody has a social security number!!!"
Diskussionen fortskrider. Därefter förklarar jag att skolan kan fixa ett tillfälligt SSN om jag har ett brev från min employer att dom vill anställa mig. Men att jag nu först och främst söker en obetald praktikplats, bara för att få erfarenhet, och då behövs inget SSN.
Jag blir så trött. Så fort man lämnar Manhattan så är det amerikanska tänket och systemet det enda som existerar. Ingen som helst susning om att andra länder möjligen har annorlunda system.
Efter massa prat, jag är fortfarande vänlig i tonen, jag har inte brusit upp (möjigen inombords) klämmer hon fram att hon inte hanterar praktikplatser utan det gör Ms. Jones och hon har gått för dagen. Detta är orsaken är varför jag hatar drop-in policy, för såna här saker händer. Men hon tycker jag ska komma tbx imorrn, för då är Ms. Jones här.
Well, jag ler och säger Ja (på gurva språk = Hell NO)
Börjar nynna på låten från Bridget Jones Diary: "have you met Ms Jones..lala"
Again, Hell No:)
Jag går raskt tillbaka till t-banan. Can't wait to get back to Manhattan. Väl framme, så ser jag Jamba Juice. Hallelujah!! En fruktsmoothie skulle sitta fint. Kvinnan framför mig är allergisk mot bär och frukter, men prompt ska hon ha en smoothie. Gustav har i detta läge inte ätit sen frukost. Jag kokar av frustration. What the hell gör den där kvinnan här. Plus att hon är höggravid, och har barnvagn. Usch.
Väl hemma i lägenheten, efter en speciell resa, däckar jag i sängen och sover fram till halv sju på kvällen.
Och nu sitter jag här, och funderar på vad jag ska käka till middag och fira att jag inte fick jobbet som flygplansstäderska!
Over and out.
