destruktivt beteende eller inte?
Jag vet inte om senaste tidens händelser grundar sig i ett destruktivt beteende som jag har. I torsdags träffade jag mitt ex, dock råder det fortfarande tvivel om vi verkligen var ihop eller inte. I alla fall, ska inte snurra in mig på just det. Vi sågs hursomhelst, och det var faktiskt väldigt trevligt. Avslappnat, soffhäng och zappa fram någon thriller-film på TV. Under filmens gång börjar jag smått vidröra hans kropp, strykande rörelser. Får dock en ganska stiff reaktion från honom (kallar honom Mr. H, eller är det lite för mkt Sex and city-copycat?). Han medger att han är en smula fundersam om vi ska gå hela vägen eller inte, det kan ju röra till saker i en redan rörig soppa. Kort sagt, jag får nobben.
Det jag dock vill komma fram till är, varför jag överhuvudtaget tog initiativ till att ses, och dessutom lägger in en stöt?! Det var ju ändå jag som tog tjuren vid hornen, ca en månad tidigare, och ringde upp Mr H och sa att det vore bäst att inte ses mer. Mitt beslut att säga byebye grundade sig på några smått sviniga beteenden från hans sida, såsom att ringa och säga att man kommer och hämtar en med taxi mitt i natten i ett arktiskallt Stockholm, och inte dyker upp. Eller att på en klubb ge ett kyligt hälsande, och ge en the cold shoulder, som att jag vore en påse mögel. Hursomhelst, jag tolererade inte att bli behandlad så. Efter att vi pratat lite på telefon, så kändes det ändå ganska bra att det blev som det blev.
Samma kväll messar jag hans bästa kompis (Mr. D), ett allmänt sms sådär, ingen flirt. Dagen efter, ses vi och käkar lunch i stan, och åker runt i hans röda bil. Är detta acceptabelt? Att så kvickt gå över till bästa kompisen? Har funderat på det. När jag konsulterat mina närmaste vänner om situationen har det oftast blivit en rynk i pannan. Samtidigt så är det ju faktiskt Mr D som har skyldigheter mot Mr H, inte jag.
Nåja, efterföljande veckor smsar vi, med allt flirtigare innehåll, rentav kärleksfulla ord. Det komiska är att han har pojkvän (mer eller mindre). Anyway, våra träffar blir baserade på något förbjudet och spännande, vilket resulterar i attraktion.
Efterföljande dagar så plötsligt slutar det. Han ringer inte, jag ringer inte. Det är helt enkelt inte spännande längre. Om man ser till det faktum att vi är relativt olika som personer, så är det kanske inte så konstigt.
Det blir lite jobbigt känslomässigt såklart.
Nu i helgen sågs vi några stycken hemma hos Mr. H, en vanlig förfest. Mr D var där, och några nya ansikten. Bland annat ett ex till Mr H. Vet inte om vi ska kalla det super-bermuda-triangle-drama eller bara en överkokt soppa. Under kvällens gång känner jag faktiskt inte av någon svartsjuka, jag har allmänt trevligt. Sitter till och med har en givande konversation med exet till Mr H.
Väl efter förfesten, bär det av mot Gay-stockholms lördagsklubb nr 1. Där möter jag såklart gamla ragg, och personer jag bara träffat nån gång tidigare. Wow, ovanligt i gayvärlden tycker ni säkert. Hmm. Anyway, har en kul kväll, dansar, minglar runt.
I morse när jag vaknade mådde jag inget vidare. Hade kul igår, inga tvivel om den saken. Kan inte låta bli att påverkas av känslostormarna jag mer eller mindre frammanat själv. Jag känner av lite jämnfördelad svartsjuka på Mr. H och D. En jävligt skum känsla, om du frågar mig. Det är nästan komiskt hur destruktivt mitt beteende är. Att jag väljer att gå ut och festa tillsammans med dem. För allt jag vill, är egentligen bara att ha kul. Men går det att ha genuint roligt med tanke på rådande omständigheter?
Å andra sidan tror jag ändå att detta är något som ingår i ett gay-samhälle. Man får försöka vänja sig vid tanken att man är buksvågrar, dejtat samma kille eller rentav att "alla känner alla". Det är svårt att enbart vara kompisar, och att man aldrig råkar bli intresserade av eller bara vill knulla samma kille. Sedan ska vi inte sticka under stolen med att man kan påverka situationer själv en del, och att välja att INTE dejta bästa kompisen direkt efter. Frågan om det var ren hämndaktion eller om jag faktiskt var intresserad av D kvarstår.
To be continued..
mitt i en sommarsmet..
Premiär..dags för gurva att börja blogga! Jag hör världen jubla tyst...
Juli har börjat, är inne på min fjärde vecka som trädgårdsarbetare. Folk brukar få en lustig min när jag berättar att jag arbetar på en kyrkogård. Dödgrävare vs. nekrofil?! Jag som hade hoppats på en förnimmelse av gorgeous John a la Desperate Housewives. Anyway, så sköter jag blommorna exemplariskt och klipper häck som få.
En man sade till mig, att jobbet är väldigt kontemplativt. Sant så sant. Hinner faktiskt tänka igenom och begrunda ett och annat under arbetsdagen, med sällskap av morgonprogrammen på radio förstås. Faktiskt så klassar jag mitt sommarjobb som det ultimata:
Utomhus, ingen stress, lyssna på musik/radio, en hållbar solbränna, estetiska arbetsuppgifter...
Sommaren innebär väl ändå trots allt att varva ner, och på det tjäna en slant...jag kallar det ultimat!
