vad innebär det egentligen att vara en New Yorker?
Denna fråga slog mig häromdagen. Var tillsammans med Pauliina inne på Duane Reade för att köpa varsin läsk. Då vi närmat oss kassan krockar vi lite halvt med en äldre dam i stora glasögon. I en vänlig gest hintar vi att hon kan gå före då vi själva inte har särskilt bråttom. Hennes respons till denna artighet lydde:
"Puh, you're obviously not from New York!"
Pauliina och jag tittade på varandra och visste inte riktigt hur vi skulle tackla denna kommentar tillika förolämpning. Trots att det oskrivna kriteriet säger att "it takes 10 years to live in NY before you actually can call yourself a New Yorker," så har ju hon och jag bott här snart ett år nu. Visst, vårt ursprung är Europeiskt, men ändå så kände vi oss lite obekväma hörande denna dams ord. Fastän det som jag kanske började funderade mer kring är om allmän hövlighet ej går ihop med att vara en generell New Yorker. Staden i sig är ju fylld av giriga medborgare som nästan varje dag bär den röda flaggan som signalerar budskapet "get out of my way" och det är bara hon/han själv som ska fram. Tunnelbanan är ett ypperligt exempel. Under tiden som jag bott här har jag även märkt en grov förändring i hur jag beter mig i New Yorks public transportation. Det är iPoden på högsta, solglasögonen, och en bitchig approach som gäller. "Artighet, my ass," signalerar min röda flagga i detta fall.
Ett annat tillfälle då jag märkte av hur min New Yorker attityd sattes på prov var i Köpenhamn för ett par veckor sen. Efter incidenten med taxichaffisen (se tidigare inlägg) så begav jag mig tillbaka till hotellet/vandrarhemmet. Klockan var väl runt fem på morgon och jag längtade innerligt efter att crasha i sängen. När jag kliver in i rummet är min koj ockuperad av en snarkande kille i 25 års åldern. Jag blir ursinnig. Inte har jag bara blivit nedsparkad, nu har jag ingen säng, och jag ska dela rum med 6 andra personer i en stund då jag som mest behöver vara själv. Med klampande steg går jag mot receptionen och är väldigt tydlig med att detta inte är acceptabelt. Jag vill ha chefens nummer, pengarna tillbaka, och ett eget rum att sova i som kompensation. Blev nästan förvånad hur jag lade fram det. Hade detta hänt för ett par år sedan hade jag bara accepterat läget och klagat i all oändlighet efteråt. Sådär typiskt Svenskt. Hursomhelst, New Yorkern kom fram i mig, trots att jag befann mig "off location". Så min kommentar till damen på Duane Reade blir nu i efterhand: No, I might not be a real New Yorker deep down in my soul, but I am a Scandiyorker. Still having a little bit of courtesy left but also influenced by "get out of my way" factors. Hah!
"Puh, you're obviously not from New York!"
Pauliina och jag tittade på varandra och visste inte riktigt hur vi skulle tackla denna kommentar tillika förolämpning. Trots att det oskrivna kriteriet säger att "it takes 10 years to live in NY before you actually can call yourself a New Yorker," så har ju hon och jag bott här snart ett år nu. Visst, vårt ursprung är Europeiskt, men ändå så kände vi oss lite obekväma hörande denna dams ord. Fastän det som jag kanske började funderade mer kring är om allmän hövlighet ej går ihop med att vara en generell New Yorker. Staden i sig är ju fylld av giriga medborgare som nästan varje dag bär den röda flaggan som signalerar budskapet "get out of my way" och det är bara hon/han själv som ska fram. Tunnelbanan är ett ypperligt exempel. Under tiden som jag bott här har jag även märkt en grov förändring i hur jag beter mig i New Yorks public transportation. Det är iPoden på högsta, solglasögonen, och en bitchig approach som gäller. "Artighet, my ass," signalerar min röda flagga i detta fall.
Ett annat tillfälle då jag märkte av hur min New Yorker attityd sattes på prov var i Köpenhamn för ett par veckor sen. Efter incidenten med taxichaffisen (se tidigare inlägg) så begav jag mig tillbaka till hotellet/vandrarhemmet. Klockan var väl runt fem på morgon och jag längtade innerligt efter att crasha i sängen. När jag kliver in i rummet är min koj ockuperad av en snarkande kille i 25 års åldern. Jag blir ursinnig. Inte har jag bara blivit nedsparkad, nu har jag ingen säng, och jag ska dela rum med 6 andra personer i en stund då jag som mest behöver vara själv. Med klampande steg går jag mot receptionen och är väldigt tydlig med att detta inte är acceptabelt. Jag vill ha chefens nummer, pengarna tillbaka, och ett eget rum att sova i som kompensation. Blev nästan förvånad hur jag lade fram det. Hade detta hänt för ett par år sedan hade jag bara accepterat läget och klagat i all oändlighet efteråt. Sådär typiskt Svenskt. Hursomhelst, New Yorkern kom fram i mig, trots att jag befann mig "off location". Så min kommentar till damen på Duane Reade blir nu i efterhand: No, I might not be a real New Yorker deep down in my soul, but I am a Scandiyorker. Still having a little bit of courtesy left but also influenced by "get out of my way" factors. Hah!
Kommentarer
Trackback
