Gurva

Idag har varit en såndär dag då det är svårt att få ett leende på läpparna att visa sig. Man är inte överdrivet sorgsen och inte spralligt glad..mer eller mindre disträ skulle jag vilja säga. Tycker jag ofta fått den känslan på senare tid. På något saknar jag den gamla Gustav som jämt var glad och hög på livet. Skrattattackerna på högstadiet och flamset på gymnasiet. Är det såhär det ska vara att växa upp?

Pratade med Paula på skype länge ikväll. Det lyfte upp faktiskt! Vi ska ha det riktigt skoj i London på nyär. Läntar så!

Efter samtalet kilade jag iväg till McDonalds på hörnan a.k.a. homeless-hi-I-have-no-teeth-hang-out. Proppade i mig två cheeseburgare och satt och spanade på alla ointressanta individer. Plötsligt börjar en kille i personalen börja dansa pole-dans mot handtaget till nödutgången. Då kom Gustavs skrattattack tillbaka. Jag behöver fler sådana människor i mitt liv. Som bara är sig själva fullt ut och bjuder på sig själva. Skulle behöva få tillbaka det självförtroendet nämligen.

Nu har jag precis tagit ett varmt ångbad med ljus samtidigt som Brandys nya skiva går varm på iPoden.
Favvospåren hittils är: Long Distance, True, Human och Piano Man.

So long...