ett svenskt tillägnande..
Alltså, jag har seriösa problem med att vänja mig vid det här hushållets gas-spis. Man skruvar, väntar kanske 10 sekunder, sen tänder det till. Min fråga lyder, är gas-spisar alltid självantändande? Eller är det jag som väntar för länge, och inte tänder på själv, och så inträffar en "olycka".
Hursomhelst, ikväll är det fattigmans-kost som gäller. Pasta a la skvättar olivolja toppat med amerikaniserad parmesan ost. MmmM smaskens right? Jag gav ett helhjärtat försök att inte rycka till denna gång, alltså när spisplattan tänder till och köket bländas av blåa lågor.
Jag väntar på att lågan ska tändas...seriöst, jag är beredd på att det ska ske. Det händer ingenting, så jag slappnar av för en sekund...och då plöstligt.. puffar det till. Å vad händer, jag rycker till värre än vanligt och vattnet i kastrullen, som jag håller i, forsar ut och dränker spisen. NEJ!
Därmed, nej till gas, och ja till elektrisk variant. God, I miss my Swedish stove back home.
En annan incident som inträffade för någon dryg vecka sen, tog också plats i köket. Detta verkar vara mitt olycksområde, jag kanske inte ska satsa på desperate housewives livet, helt enkelt. Here's the story:
Det kom för mig att jag aldrig sätter på diskmaskinen. Så, en eftermiddag, så tar jag tjuren vid hornen och fyller den och häller i diskmedel och skruvar, och den är igång. YES. Jag klarade det.
Trodde jag. Efter en kvart hör jag skumma ljud från la kitchen. Nej, säg inte att det är diskmaskinen, tänker jag.
Jag vandrar mot mitt olycksområde. Det brummar. Jag ser att det läcker ut vatten, skum, you name it. Öppnar luckan, och det är igentäckt med skum. Seriöst, jag ser inte disken ens. Å varmt är det. Hujeda mig. Turkisk bastu?
Skit, bara för att jag ville göra gott, så flippar det ur och jag gör bort mig. Blondin-generna i mig kanske kravlar sig fram ur mitt numera chokladbruna hår, vad vet jag. Efter lite diskussion med William (roommate), kommer vi fram till att jag hällde i handdiskmedel istället för maskindiskmedel. God, om brandbilen är röd, så var mitt fejs rödare när han sa det. How can I be so stupid? Jag tänker tillbaka på tiden hemma, jag går ju inte och häller i Yes handdiskmedel i diskmaskinen. William fick sig ett gott skratt. At least I entertain, I thought.
Ska jag vara lite extra grabbig, och skylla ifrån mig och redogöra varför det inte var mitt fel kan jag komma med följande argument:
- Seriöst, diskmaskinen är från 40-talet.
- Seriöst, handdiskmedlet är hällt i en vanlig metallflaska, dvs utan beskrivning.
- Seriöst, ...I don't know
Kanske inte lät så grabbigt...
En sista sak. Jag får patriotiska ögonblick då och då. Lyssnar på Kents nya material. Svarta beskrivningar av Stockholm och dess gator. Så deppigt, men så bra. Jag behöver lite svensk mentalitet.
Det kom över mig, hur mycket jag än platsar in i den amerikanska smeten, så är jag och förblir i behov av att se omgivningen i ett tragiskt och mörkt perspektiv, för att kunna inse humorn i vår tillvaro.
Jag lovar att på stört skriva i min blogg, när jag träffar en amerikan som jag kan dela detta med.
New York City,
Vaknar aldrig långsamt
Sorg och trötthet döljs
I försvar, av vår plats här
Vi tar till knep
För många
Koffein, bara en hink till
Ambulansen susar förbi,
Få höjer ögonbrynet
En man tar upp en karta
Intensiva ljud, gör en sällskap
Dygnet runt
Svettas, nere på perrongen
Gatan, vi springer
Även utan brådska
Frustrerade,
I väntan på vit lysande gestalt
Tempo
Hursomhelst, ikväll är det fattigmans-kost som gäller. Pasta a la skvättar olivolja toppat med amerikaniserad parmesan ost. MmmM smaskens right? Jag gav ett helhjärtat försök att inte rycka till denna gång, alltså när spisplattan tänder till och köket bländas av blåa lågor.
Jag väntar på att lågan ska tändas...seriöst, jag är beredd på att det ska ske. Det händer ingenting, så jag slappnar av för en sekund...och då plöstligt.. puffar det till. Å vad händer, jag rycker till värre än vanligt och vattnet i kastrullen, som jag håller i, forsar ut och dränker spisen. NEJ!
Därmed, nej till gas, och ja till elektrisk variant. God, I miss my Swedish stove back home.
En annan incident som inträffade för någon dryg vecka sen, tog också plats i köket. Detta verkar vara mitt olycksområde, jag kanske inte ska satsa på desperate housewives livet, helt enkelt. Here's the story:
Det kom för mig att jag aldrig sätter på diskmaskinen. Så, en eftermiddag, så tar jag tjuren vid hornen och fyller den och häller i diskmedel och skruvar, och den är igång. YES. Jag klarade det.
Trodde jag. Efter en kvart hör jag skumma ljud från la kitchen. Nej, säg inte att det är diskmaskinen, tänker jag.
Jag vandrar mot mitt olycksområde. Det brummar. Jag ser att det läcker ut vatten, skum, you name it. Öppnar luckan, och det är igentäckt med skum. Seriöst, jag ser inte disken ens. Å varmt är det. Hujeda mig. Turkisk bastu?
Skit, bara för att jag ville göra gott, så flippar det ur och jag gör bort mig. Blondin-generna i mig kanske kravlar sig fram ur mitt numera chokladbruna hår, vad vet jag. Efter lite diskussion med William (roommate), kommer vi fram till att jag hällde i handdiskmedel istället för maskindiskmedel. God, om brandbilen är röd, så var mitt fejs rödare när han sa det. How can I be so stupid? Jag tänker tillbaka på tiden hemma, jag går ju inte och häller i Yes handdiskmedel i diskmaskinen. William fick sig ett gott skratt. At least I entertain, I thought.
Ska jag vara lite extra grabbig, och skylla ifrån mig och redogöra varför det inte var mitt fel kan jag komma med följande argument:
- Seriöst, diskmaskinen är från 40-talet.
- Seriöst, handdiskmedlet är hällt i en vanlig metallflaska, dvs utan beskrivning.
- Seriöst, ...I don't know
Kanske inte lät så grabbigt...
En sista sak. Jag får patriotiska ögonblick då och då. Lyssnar på Kents nya material. Svarta beskrivningar av Stockholm och dess gator. Så deppigt, men så bra. Jag behöver lite svensk mentalitet.
Det kom över mig, hur mycket jag än platsar in i den amerikanska smeten, så är jag och förblir i behov av att se omgivningen i ett tragiskt och mörkt perspektiv, för att kunna inse humorn i vår tillvaro.
Jag lovar att på stört skriva i min blogg, när jag träffar en amerikan som jag kan dela detta med.
New York City,
Vaknar aldrig långsamt
Sorg och trötthet döljs
I försvar, av vår plats här
Vi tar till knep
För många
Koffein, bara en hink till
Ambulansen susar förbi,
Få höjer ögonbrynet
En man tar upp en karta
Intensiva ljud, gör en sällskap
Dygnet runt
Svettas, nere på perrongen
Gatan, vi springer
Även utan brådska
Frustrerade,
I väntan på vit lysande gestalt
Tempo
Kommentarer
Trackback
